En hjältes rädsla.

Det finns så många som räddat mig så många gånger, från att falla samman och ge upp.
Och jag är så sjukt tacksam för att jag har så många människor runt om kring  mig som alltid kan ta tag i mig och säga: Res dig, du klarar det här!

Men egentligen är inte inte den stora rädslan det som hänt eller hur jag känner utan att förlora alla dom som håller mig uppe.
Speciellt tack vill jag säga till min bästavän som alltid finns där för mig och förstår mig så jävla bra.
Jag älskar verkligen dom stunderna då jag precis ska åka hem och vi står och snackar hur länge som helst om allt.

Finns så mycket och många jag vill tacka.
Ni är bäst.
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0